2150 Apotek

Det är tidig höst och dags för ett nattpass i Stockholms City, jag och min kollega Tomas åker i radiobil 2150.

– 2150 från 70 (ledningscentralen), 2150 kom!

– 2150 Stureplan, kom.

– 2150, du får bege dig till Surbrunnsgatan och Apoteket, vi har ett pågående inbrott där, kom.

– Uppfattat, vi styr däråt, slut kom.

– Det är bra 2150, klart slut.

Sega och trötta svepte vi iväg längs Birger Jarlsgatan mot Apoteket. Det var mitt i natten, mörkt ute och mycket glest med folk. Blåljusen på polisbilen reflekterades i skyltfönstren.

Vi kunde fara fram snabbt, ingen trafik och folktomma gator.

På vägen fram blev vi uppropade från ledningscentralen och informerade om att vittnen sett en man bryta på en dörr till Apoteket inifrån innergården.

Några minuter senare bromsade vi in utanför Apoteket på Surbrunnsgatan. Tomas och jag slängde en blick på varandra och klev ur bilen. Stannade på trottoaren utanför polisbilen, lyssnade och tecknade åt varandra. Vi smög sedan fram mot porten till gården, slog portkoden och gled in. Fortfarande kommunicerandes med blickar och pekningar. Några år tillsammans i radiobil gjorde samarbetet enkelt.

Väl inne på gården såg vi en dörr som någon hackat ett hål i, stort nog att krypa igenom. Vi hörde hur någon arbetade för fullt innanför den trasiga dörren. Efter att försiktigt ha konstaterat att vi var ensamma på bakgården kikade vi in genom hålet och såg ryggen på en inbrottstjuv som slet med att få upp nästa dörr.

På överenskommet ögonblick röt Tomas till åt tjuven som blev livrädd, han beordrades ut, vilket han åtlydde utan att blinka.

När gärningsmannen krupit ut genomförde vi en skyddsvisitiation och mannen greps. I avvaktan på att väktare skulle komma och laga skadorna blev vi sittandes i polisbilen och pratade med tjuven. Det var inte helt enkelt för den unge man vi gripit var heroinist och kraftigt påtänd.

Mannen var några och 20 år. Under samtalets gång berättade han sin levnadshistoria. Han hade bara ett par år tidigare levt ett vanligt liv med egen lägenhet och ett stabilt förhållande med en tjej. Han hade då fast jobb som billackerare och ett bra liv. Sedan gjorde hans tjej slut och livet rasade samman för honom. Han började dricka och supandet gick över i narkotikamissbruk och när vi satt och pratade så hade han på ett par år lyckats sabotera hela sitt liv. Från det vanliga “Svensson livet” hade han hamnat på botten bland missbrukare och var fullfjädrad heroinist. Förutom det tunga missbruket var han redan HIV-positiv.

Som poliser ska vi representera det goda i samhället och stå upp för lag och ordning. Men i detta uppdrag konfronteras vi med samhällets mest utsatta och ibland mest våldsamma.

Polisyrket är mångfacetterat och blandar verkligen glädje och sorg. Många gånger påverkas man som person, eftersom polismannens främsta redskap är den egna kroppen och själen.

Jag har ett antal gånger fått frågan, hur kan du vara polis, du som är kristen. För mig är svaret enkelt, jag skulle inte vilja vara polis om jag inte var kristen. I möten som det jag berättat om här så undrar man verkligen över livet och då är det en enorm trygghet att själv ha fått svaret på livets stora fråga. Tron och styrkan i gemenskapen med Jesus är det som bär i både glädje och sorg.

P-O Östlund

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *